Efter missfallet

Det har gått några veckor nu sedan Donald sa tack och hej. Första veckan efteråt var ganska brutal. Var så deppig att jag inte kände igen mig själv överhuvudet taget. Vem är den här nedstämda människan med mörka tankar? Vem är du? Varför känns allting så fel? Sen blev det enklare och enklare för varje dag som gick. Min hjärna har en förmåga att gå vidare och det är jag tacksam för.

Men vissa saker kommer jag på mig själv med. Jag besöker inte bloggar längre där personen i fråga är gravid (förutom Jonskis, men det är en annan sak). Jag kommer på mig själv med att titta åt ett annat håll när jag cyklar förbi barnbutiker eller kommer i närheten av barnklädesavdelningar när jag går på stan. Jag slutar andas när bugaboo gör reklam om barnvagnar i min instagram-feed. Eller när någon av gravidapparna jag hade plötsligt öppnar sig i telefonen. Jag märker hur jag tittar lite åt ett annat håll när jag möter människor med spädbarn. Hur jag då sväljer och försöker få hjärnan att fokusera på något roligt istället. Hur jag försöker rädda mitt huvud från att behöva hantera känslan av misslyckande.

Den här veckan berättade en nära person till mig att hon var gravid. Jag blev så glad, och endast glad. Kände mig så lättad över min reaktion. Jag hade inte velat bli ledsen av andras glädje. Är genuint glad för hennes skull.

Men ja, det har gått några veckor veckor sedan Donald sa tack och hej och jag tror faktiskt att jag börjar va okej.