En påskafton så lik som så många av de andra jag upplevt i mitt liv. Inte för att jag klagar. Jag älskar verkligen min familjs påsktraditioner. Lamm hos min faster (gula stora huset ovanför vårt) och allt vad det innebär. Det här året startade jag och Niki dagen med att promenera lite över en mil på havet. Solen, kylan och den bländande isen är väl ändå något som turister skulle kunna döda för att få uppleva? SÅ FINT.

Kom i alla fall tillbaka från den lång ispromenaden och blev direkt serverade kaffe, nygräddade våfflor med hemmagjord blåbärssylt till.  Efter det blev det påskmiddag.

Dagen i bilder såg ut så här:

Man måste passa på att hänga på isen så länge man kan. Senast isen var på den här stabila nivån var vintern 2013.

Prickarna ser alltid så små ut på sommaren. Men när man får komma riktigt nära så är de ändå ganska stora.

När den här flög förbi var jag glad att Humlan inte var uppe i luften. Humlan kan ändå ta sig upp på riktigt höga höjder.  

Våfflor är så himla gott. Under slutet av tonårstiden hade jag en period då jag åt våfflor varje dag efter skolan. Gick upp tre kilo och fick gå tillbaka till mackor igen. Men varför äta memma när man kan äta våfflor?

 Eldstaden uppe i stora huset. Pallen framför brasan är en gammal kamelsadel. Pappa och jag med våra Tooliaiset (oklart om det stavas så) Efter ägg, Lamm och pasha promenerade vi hem i månskenet. Slut på påskafton