Jag föreslog för Niki häromdagen att vi borde bila upp längs med den finska kusten. Uppleva städerna. Checka in på små, mysiga hotell, äta kustmat och lära oss Nerpesiska (oklart om det stavas så). Jag har ändå en hel del fördomar om Österbotten som jag tänker att jag borde få bukt med. Om ni inte blir allt för arga på mig så tänker jag skriva ner både de charmiga och de mindre charmiga? Kom ihåg, det är bara  mindre seriösa fördomar. Sådana som alla verkar ha mot oss svedopellar också. Ta det hela med en stor skopa salt. Promise.

Nu kör vi.

– Ilskan mot trean: Under min tid på tv-programmet Min Morgon upplevde jag ofta Österbottningarna som lite…ja, arga. Kanske för att det ramlade in mail flera gånger i veckan från människor som hade en onaturlig fixering vid väg ring III (På tal om denna väg som går runt Helsingfors så uttalar min rikssvenska Iphone vägen i GPSen som KEHÄ III, alltså som tre i:n. Lite kul). Som att vi innanför denna väg saknar all form av vett. Vi förstår ingenting. Vi har i och för sig lite olika problem. Jag är till exempel inte särskilt upprörd över varg-situationen. Ja, av förklarliga skäl. Jag blir inte heller mer upprörd eller förstående över att alla som vill diskutera vargfrågan uppför sig som galningar. Känns som att hänga på forumet Flashback varje gång någon vill prata varg. Vad har hen tagit tänker jag? Helt säkert steroider?

– Jag vet inte varför jag tänker på Odd Molly? Känns som en ganska absurd fördom ändå? Tänker att de där stickade svindyra koftorna hänger med i hushållen. År in och år ut.

– Att man får barn när man är sådär tjugotre? Kanske det är den Österbottniska bloggvärlden som fått mig att tro att alla blir föräldrar i väldigt tidig ålder? Jag uppfattar det som att många har hus, två barn och kombibil vid tjugofem. To be fair så är det ungefär samma situation i den lilla småstaden jag själv kommer ifrån. Tänker ändå att det måste vara ganska nice med huspriserna ändå. Få ett helt hus för samma precis som en etta här. Blir nästan lite avundsjuk.

– Det här med att älska päls och pälsfarmar är helt normalt? En fördom jag önskar av hela mitt hjärta inte är sann. Lyssna på podden Allt jag velat veta om djurs känsloliv och fråga dig själv om du på riktigt tycker att det är koscher att ha rävar i småsmå burar? Inte okej.

– Man gillar att fika i samma utsträckning som svenskarna. Överlag gillar man svenskarna och de flesta svenska kulturfinurligheter. Just därför är man även lite mysigare i Österbotten. Tänker jag.

– När det vankas fest är det snarare saft än rosévin i vinglasen? Tänker att genom den kyrkliga biten är Österbottningar också mer benägna till att skippa alkoholen. Man festar till det med alkoholfri cider istället, dukar jäkligt fint och ordnar spex.

– Man tycker nästan lite onaturligt mycket om Radio X3M. De som jobbar där är stjärnor. Lite som Justin Bieber fast i plural.

– Man har koll. På Åland och Sverige. Tänker att det är de två man som Österbottning gillar mest. Man åker hellre till Umeå eller Stockholm för shopping än till Helsingfors (som man för övrigt kallar för Hesa). Tänker även att Österbottningar är lite positivare och lite svenskare i tankesättet. Har även en stark känsla av att Österbottningarna har bättre koll på vem som åkte ur Svenska Let´s Dance i fredags än finska Paradise Hotel.

– Det byts frisyrer. Ofta. Man vill liksom alltid ha det senaste skriket på huvudet. Vad som nu än är trendigt. Just då.

– I Österbotten är man öven en jäkel på att baka saker. Att pyssla, fixa och skapa mys överlag är Österbottningens grej. Hälsar man på hemma hos en person blir man serverad sju sorters kakor i en skål hen lagat själv i sin pysselverkstad på gården. Pysslig pyssligare Österbotten.

Okej. Nu tar vi paus. Hoppas ni inte blev allt för upprörda över dessa. Som sagt. jag har aldrig varit i Österbotten. Tänker bara att det skulle vara roligt att få ut alla dumheter jag tänker om regionen. Förstår såklart själv att det här knappast är sanningen.

Vad har ni för fördomar om Österbotten? Huvudstadsregionen? Svenskar?

Själv är jag smålänning och den största fördomen folk har om oss är att vi är riktigt snåla. Dock helt sant. Fast vi kallar det ekonomiska istället. Ska tydligen klinga bättre.  

Den här åldern jag befinner mig i just nu är egentligen en ganska trevlig ålder. Man är mellan lite allting. Förmodligen har man ett jobb, ett hem och vänner. Saker är inte riktigt lika kaosartade som den första delen av 20+nånting. Ärligt talat tyckte jag att 22-25 var den absolut värsta åldern. Kändes som om jag inte hade kontroll på någonting. Det enda jag egentligen kände mig var ensam och förvirrad. Jag försökte döva det hela med att hitta på saker hela tiden. Min 21-kvadratiga lägenhets väggar åt på mig och en kväll hemma slutade oftast med väldigt långa hundpromenader. För att undvika hemmet gick jag även på alla möjliga versioner av evenemang och barhäng. Jag hade ett väldigt stort och varierande umgänge, men kände mig ofta ensam. Ensam som fan. Tror egentligen att jag hade känt mig ännu mer ensam om jag inte hade haft Milla. Är det någonting en hund gör så är det att älska en villkorslöst. Även om jag låg efter med nån räkning för att jag prioriterat en kväll på stan, eller om jag sabbat en intervju på jobbet så tyckte Milla ändå att det var sjukt härligt varje gång jag kom hem (det gör hon såklart än idag).

Ibland kunde jag känna att livet var jäkligt meningslöst, inte på det där sättet att jag inte skulle vilja leva mer utan snarare att jag inte förstod poängen med det. Tror det är en känsla som kommer och går och som man bara måste lära sig att hantera. Allting har inte en mening och även om man har ett jobb, ett trevligt hem, bra vänner och en hund som älskar en är det ändå helt okej att känslan återkommer då och då.

En bok som hjälpte mig när jag funderade som mest på livet var Nina Åkestams ”Meningen med hela skiten”. Så jäkla bra bok. Samtidigt som den satte ord på tankar var det så skönt att läsa att andra människor kände samma sak. Att det här med att man jobbar, betalar räkningar, umgås lite, sover, går tillbaka till jobbet, drar in mer pengar, spenderar dem, umgås lite, jobbar mera, föder frågor i en. Är det så här livet ska vara? Ekorrhjulet snurrar och man hinner inte med.

Numera är faktiskt livet ganska trevligt för min del. Tjugonio känns som en ålder som man får ta det lite lugnt. Man är klar med utbildningen, kommit upp sig en del på jobbet, har en stabil inkomst, äger ett hem (okej, tillsammans med banken) och har inga andra (så som till exempel barn) att fundera på. Som en paus i kaoset. Jag har i och för sig fortfarande inget svar på vad meningen med hela skiten egentligen är, men jag inbillar mig ändå att jag har kommit närmare. Ja, och om det känns tungt ibland kan jag alltid gå tillbaka till boken. Läsa några kapitel och tänka att det är helt okej. Man behöver inte alltid ha ett svar eller en plan. Kom ihåg det. 

Ibland är livet också himla härligt. Som här. Svinhärligt.

Tillbaka i stan efter helgen I Ingå men bestämde mig faktiskt i bilen på vägen hem att ta en dag ledigt. Så meddelade mitt jobb att jag tar en dags semester (ja, vi har inte så mycket regler för sånt) och loggade ut från alla kanaler. Inget plingande och inget mailsvarande. Människor dör inte för att man inte svarar på deras mail på en gång. Hörs imorgon.