Andas in, andas ut

Åh, jag vet inte. Men kanske jag landat lite. Kanske. De senaste två månaderna har jag sprungit ett maraton. Inte som det maratonet jag på riktigt sprang i Augusti, utan ett livsmaraton. Jag har kämpat på överallt samtidigt. Med barn som börjar ny skola, nytt dagis, flera resor, pusslande i scheman, kundkontrakt som bör förhandlas om, vi som par som fått väldigt lite tid till att vara just ett par.

Tappade nästan bort mig själv där en stund. Vilket är ovanligt för att vara jag. Jag löser saker, jag fixar, jag kör. Men den senaste tiden har varit tuff och jag har varit trött. Känt mig lite ensam och borttappad. Funderat på livet på många olika plan, samtidigt som jag varit så tacksam för mitt liv och min lilla familj. Mina pojkar.

De senaste dagarna däremot. Här på landet, i höstsolen, i skogen, med morgondoppets iskalla vatten i håret har jag landat lite. Tagit ett djupt andetag. Sett på mitt liv utifrån. Skrattat med mina barn, ätit mjölkmakaroner med färdigköpta köttbullar, druckit té på bryggan. Andats. Att de fyra resor jag har framför mig inom den närmsta månaden som tidigare känts som berg, känns nu mer som att det går. Det går. Jag får komma hem igen i slutet av november. Ha en lugn jul med min lilla familj hemma. Bygga kojor med B&L, se på serier med Niki. Andas in andas ut, det blir bättre till slut.