Om skam och sociala medier

Kommer ihåg en kväll för sådär 15 år sedan. Jag var på en middag och jag var kanske 6-7 år yngre än alla andra middagsgäster. Samtalet runt bordet handlade om en finlandssvensk mamma som då bloggade om sitt liv. Hur otroligt pinsamt det var, något som alla var överens om. Jag bloggade även då och var lite förvånad över reaktionerna. Hur kan hon? Stackars hennes gulliga framgångsrika man som måste leva med henne, usch så hemskt osv. Ibland tänker jag på det. När jag håller igång den här bloggen. Är även jag ett samtalsämne vid en middag. Ska jag skämmas?

Människor som finns på sociala medier, men aldrig delar något har en tendens att ha starka åsikter om oss som gör det. Fair Enough. Tänker på generationen yngre än min som verkar ha ett otroligt ambivalent förhållande till att dela med sig på nätet (även folk i min ålder också såklart). Jag förstår varför. Att ha vuxit upp med att allt du gör kan delas, spridas eller sparas kan vara riktigt obehagligt.

Särskilt när man befinner sig i en känslig ålder. Jag och min generation har kanske nätt och jämt klarat oss innan nätmobbning och trakasserier online blev en riktig grej. Vi växte upp både utan och med mobiltelefoner, men slapp kanske alla negativa konsekvenser dagens unga vuxna upplever. Vi hann växa upp innan vi förstod vad vi hade framför oss.

Kanske det är lite småtöntigt att blogga (väldigt få gör det numera). Antagligen. Men märkligt nog har den här bloggen betalat sig flera gånger om, gett mig både jobberbjudanden och legitimitet till det jag arbetat med, utbildat mig inom: SEO, lätt kod, och innehåll. Dessutom upprätthållit aktivt skrivande och kreativt skapande i nästan 15 år. Det är jag tacksam för.

Så om jag skäms för bloggeriet.

Nej.

Men överlag är det kanske tricket i livet. Ju äldre man blir, desto mindre bryr man sig. Allt som var så stort och övermäktigt känns mer som mjää.