Kommer ihåg en kväll för sådär 15 år sedan. Jag var på en middag och jag var kanske 6-7 år yngre än alla andra middagsgäster. Samtalet runt bordet handlade om en finlandssvensk mamma som då bloggade om sitt liv. Hur otroligt pinsamt det var, något som alla var överens om. Jag bloggade även då och var lite förvånad över reaktionerna. Hur kan hon? Stackars hennes gulliga framgångsrika man som måste leva med henne, usch så hemskt osv. Ibland tänker jag på det. När jag håller igång den här bloggen. Är även jag ett samtalsämne vid en middag. Ska jag skämmas?

Människor som finns på sociala medier, men aldrig delar något har en tendens att ha starka åsikter om oss som gör det. Fair Enough. Tänker på generationen yngre än min som verkar ha ett otroligt ambivalent förhållande till att dela med sig på nätet (även folk i min ålder också såklart). Jag förstår varför. Att ha vuxit upp med att allt du gör kan delas, spridas eller sparas kan vara riktigt obehagligt.

Särskilt när man befinner sig i en känslig ålder. Jag och min generation har kanske nätt och jämt klarat oss innan nätmobbning och trakasserier online blev en riktig grej. Vi växte upp både utan och med mobiltelefoner, men slapp kanske alla negativa konsekvenser dagens unga vuxna upplever. Vi hann växa upp innan vi förstod vad vi hade framför oss.

Kanske det är lite småtöntigt att blogga (väldigt få gör det numera). Antagligen. Men märkligt nog har den här bloggen betalat sig flera gånger om, gett mig både jobberbjudanden och legitimitet till det jag arbetat med, utbildat mig inom: SEO, lätt kod, och innehåll. Dessutom upprätthållit aktivt skrivande och kreativt skapande i nästan 15 år. Det är jag tacksam för.

Så om jag skäms för bloggeriet.

Nej.

Men överlag är det kanske tricket i livet. Ju äldre man blir, desto mindre bryr man sig. Allt som var så stort och övermäktigt känns mer som mjää.

Jag har aldrig varit den sportiga typen. Under gymnasiet vägrade jag springa både skolans lopp och korta rutter under gympalektionerna. Det var en del av min identitet, jag var en sån som inte springer. Jag tog inte träning på allvar och hade ingen hobby jag höll fast vid i vuxen ålder. Som barn dansade jag, red och gick i scouterna. Utöver det gillade jag segling och snowboard, men jag var verkligen ingen sporttjej som pysslade med tex fotboll eller annan lagsport. Verkligen inte en idiot som plågade mig själv med att springa.

Att börja springa i vuxen ålder blev lite av ett experiment. Jag ville se vad jag klarade av. Skulle jag klara det här? Hur långt skulle jag orka springa?

Jag minns när jag testade första gången, någon gång runt 2016. Jag klarade kanske åtta minuter innan jag ville lägga mig ner och dö. Men sen började jag med att springa och gå om vartannat. Två minuter löpning, två minuter gång. Sedan sprang jag två, gick en. Sprang tre, gick trettio sekunder. Och så småningom sprang jag fem kilometer utan att stanna. Sprang Tjejmilen och kände mig som en golden girl. Sen tog det stopp. Sprang kanske två gånger efter det?

Efter att ha varit mammaledig med två barn ville jag komma igång med något igen och löpning kändes mest rimligt. Det var enkelt att ta sig ut och effektivt som träningsform.

Jag satte upp ett mål: Midnattsloppet 2023. Jag sprang för att klara milen, inte för att slå några tider. Jag tog mig i mål på lite över en timme, men det viktigaste var att jag faktiskt gjorde det. Jag, som fött två barn, kunde plötsligt springa en mil.

Efter det satte jag upp ett nytt mål, halvmaraton. Jag gjorde en ny plan, la till längre distanser och fler pass. Och plötsligt var det maj 2024. Jag stod i startfältet och undrade vad jag gett mig in på. Men jag tog mig i mål på 2 timmar och 17 minuter. Trött, stolt, lycklig. Med blödande fötter. Sen dess har jag även gått ner tio kilo i vikt och bara det gör löpningen lättare.

Jag fortsatte springa. Men i våras kom Penny, vår lilla valp, och jag tog en paus för att ge henne all tid och energi. Jag ville att hon skulle bli vår ultimata familjemedlem.

Nu är jag igång igen, med ett nytt och kanske lite galet mål. Den 23 augusti ska jag springa mitt livs första maraton. Enligt Runna, appen jag använder, är det fullt möjligt så länge jag följer min plan. Så jag kämpar på. Målet i sikte.

Fyra saker löpningen har lärt mig

• Vem som helst som är frisk kan bli en löpare
  Jag trodde länge att man behövde vara sportig typ från ung ålder för att kunna springa. Not true. Jag gick från att knappt klara åtta minuter till att utan problem springa 20 kilometer på en vanlig träningsrunda.
• Disciplin är nyckeln
  Jag trodde att det var motivation som krävdes för att träna, men den om något kommer och går. Det är disciplinen som får dig att ta på dig skorna även när du inte har lust. Och det är den som gör att du utvecklas, den som tar dig runt. Jag har haft nytta av den insikten i allt, som företagare, som förälder och livet i allmänhet.
• Att vara bekväm med att vara obekväm
  Löpning är inte alltid kul. Ibland är det de första kilometrarna som är tuffast, ibland de efter tio, ibland de allra sista. Men att lära sig att stå ut i det obekväma är en mental styrka. Nästan som meditation?
• Utveckling och återhämtning
  Jag älskar att känna att jag blir bättre. Att se tempot öka, pulsen gå ner och distanserna bli längre. Men jag har också lärt mig att det är en del av utvecklingen att ibland ta ett steg tillbaka. Att vara okej med att kroppen är trött eller att livet kommer emellan.

Mina bästa tips till dig som vill börja springa

• Börja långsamt, verkligen långsamt
  Spring och gå i början och öka inte mer än 10 till 15 procent i tempo eller distans per vecka. Spring pinsamt långsamt i början, skitsamma om folk promenerar om dig. Du springer ändå. Runna är en superbra app som gör en personlig plan för dig och håller koll på utvecklingen oavsett var du börjar.
• Investera i ett par bra löparskor
  Gå till en löparbutik och få hjälp att hitta rätt modell för din kropp och ditt steg. Ett par bra skor gör stor skillnad, både för motivationen och kroppen. Jag springer just nu i Hoka Clifton 9. Liiite sugen på att skaffa ett par nya, kanske New Balance.
• Klä dig rätt
  Klä dig som om det vore 10 grader varmare än det är. Är det 13 grader ute, klä dig i shorts och t-shirt. Det är okej att frysa de första tio minuterna innan du får upp värmen. Att vara överklädd dödar de flesta pass. Tänk hellre lager än allt i ett. Ska du springa långt i värme, fundera ut hur du får i dig vätska på vägen. Vätseväst? köpa något på vägen? Springa varv med vattenflaska i mitten?
  Klocka är också kul när man väl kommit in i rutinen. Jag har en Garmin Venu 3S.
• Planera dina pass i förväg
  Sätt dig med kalendern varje söndag och bestäm vilka dagar och tider du ska springa. Det blir mycket lättare att följa planen om den redan är bestämd. Runna är toppen även för det.
  Vill du testa på Runna så får du två veckor gratis med min kod: RUNNAIBGSNVC.
• Acceptera att livet kommer emellan ibland
  För mig är det ofta jobbresor som ställer till det i träningsrutinen. Men så är det. Det viktiga är att inte ge upp. Hoppa upp på hästen igen. Något är alltid bättre än inget.

Överlag är löpning mer än träning för mig. Det är ett sätt att rensa hjärnan, se klart och få ny energi och självförtroende. Men också att man som vuxen själv kan bestämma vem man vill vara och vad man klarar av. Idéer man har om sig själv behöver inte alltid vara sanna eller oföränderliga.

Veckan efter midsommar hade barnens dagis stängt. Vår plan var att flexjobba hemifrån turvis, men så hälsade mitt företags största kund på och barnen åkte till landet. Plötsligt hade Niki, jag och Penny en hel kväll ensamma. Passade på att äta middag på stan.

Sen hade jag kundbesök flera dagar i rad med hela dagar och långa kvällar. Släpade bland annat med dom till Sveaborg en kväll.

Jag verkligen, verkligen älskar Sveaborg. Varje gång jag är där undrar jag varför jag inte är där oftare?

Men jo, det är väl lite av ett projekt. Även om färjan går var 20:e minut från Salutorget och tar sådär 10 minuter så måste man ha tid till att ta sig och tid till att vara där. Men vackert som bara den och helt klart värt ett besök eller många.

Ja, flera besök samma vecka går faktiskt väldigt bra. Tog med Bernie på lördagen till samma ö för att kika på U-båten. Under tiden tog Niki Louie till Högholmen för att kika på djur. Alla nöjda.

Lite sämre väder än torsdagens besök. Men vad gjorde det.

U-båten fick vi också besöka. Finlands enda U-båt och min extremt fartygsintresserade son var glad.

Same place, three days later.

Dagen efter besökte vi Borgbacken. Passade på att city-semestra när vädret var snäppet ostadigt.

Vi åkte lite karuseller. Här skulle Louie egentligen åkt med. Men när han skulle gå ombord frågade parkvärden hur gammal Louie var och Niki berättade att han fyller fyra om några timmar, då fick han inte åka med. Fyra var man visst tvungen att vara. Vad glad Louie blev.

Men så fyllde han äntligen fyra morgonen därpå. Lycka!

Han fick bland annat en ny skooter på två hjul istället för tre.

Sen blev det familjekalas. Min bror med flickvännen Maria från Sverige (Plus min syster Johanna och hennes kille Derek) leverade en efterlängtad skogsmaskin.

Louie hade önskat sig en flygplatstårta. Först hade jag tänkt fixa en stor detaljerad en med alla fordon i marsipan, men så rann energin verkligen ur min kropp efter arbetsveckan och jag fuskade med färdiga marängbottnar och ett leksaksflygplatsset från leksaksbutiken. Blev bra det med.

Sen var det dags att säga hejdå till Tammelund för semester på Korpo. Städade ur huset för att Nikis syster med familj skulle flytta in. Startade ovanligt sent hemifrån och var framme vid båten straxt före elva. Fördelen med ljusa sommarnätter, när man kan anlända med båt sent.

Vaknade upp här. Här ska vi nu vara i två veckor. Ser så fram emot sommarlov i skärgården.

Började morgonen med att skura golv och göra granola. Blandade ihop lite olja, vatten, honung i en kastrull med kanelstänger. Värmde upp och hällde i havregryn, chiafrön och hackade nötter. Lite havssalt på och in i ugnen på 175 grader. Blanda om var tionde minut i cirka 30 min.

Bakade även Annas fantastiska bröd och fyllde hela frysen med frukostfrallor. Jag brukar även kasta in en kopp vatten i botten på ugnen vid varje lass. Ger hårdare skorpa.

Här är vi nu. Grillar, badar och lever.

Fortsätter även med maratonträning. Idag sprang jag 20 kilometer i stormvind och sol. Intressant kombination.

Här sitter jag nu. Fixat ihop min blogg som haft massor med tekniska fel den senaste veckan. Men nu är det okej igen. Som tur. Behöve bara lägga sådär fyra timmar på att hitta alla errors.

Skönt att vara här.

<3

Semesterjaget. Eller okej. Semester har jag väl inte 100% som företagare. Jobbar kanske 10-15h per vecka men det är stor skillnad.

Men det är min fösta sommar som företagare och jag njuter av att jag själv kan bestämma när och längden på min semester. Tänk att för ett år sedan satt jag här och bildade mitt livs första företag. Ett år har gått och vilket otroligt år det har varit. Är så stolt över hur modig jag var som hoppade. Bra blev det.