• Personligeriet

    Att få missfall

    Jag har varit gravid den här sommaren. Något jag valt att inte skriva om eftersom det är något man tydligen ska behålla för sig själv, i alla fall tills man är lite mer säker på saken. Man ska nämligen inte behöva berätta för alla man redan slängt ut den glada nyheten för att det sket sig. Men så sket det sig i alla fall för vår del. Även fast jag inte jinxade det här.

    Jag har funderat de senaste dagarna om jag ska berätta om det här på bloggeriet eller inte. Ska jag berätta nu när det känns som jobbigast eller sen senare när den här veckan mer påminner om ett lite sorgligt kapitel i någon annans liv?

    Jag kom fram till att jag gör det nu. Kanske för att det kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak? Kanske för att få andra att förstå att det här med att skaffa kids inte alltid går så bra. Kanske för att om jag skriver ut allt här så mår jag bättre? Kanske för att det här med att blogga också ibland måste få handla om jobbiga saker. Saker som inte alltid är så roliga eller härliga utan mer en del av verkligheten och många människors vardag?

    Så, jag väljer att berätta om min sommar och min senaste vecka. Jag tycker att missfall inte är något att skämmas för. Hoppas att ni tycker att det är helt okej och att ni även efter alla dessa detaljer fortsätter orka läsa om mitt liv. Om inte så är det också helt okej.

    Kanske borde jag börja från början?

    Jag plussade på stickan några dagar efter att vi kommit hem från USA. Lite chockad stirrade jag på det andra lilla sträcket som sakta ramlade fram på den 13 euro dyra plastgrejen jag köpt samma morgon. Även om det var planerat blev jag förvånad över att det hade gått. Att vi faktiskt kunde bli gravida. Ganska fint ändå? Gick in till Niki som ännu sov. Stod där och viftade lite med kissistickan innan jag klarade av att få ur mig nyheten. Vi blev så glada att vi genast gav typen i magen ett arbetsnamn. Hej Donald.

    Att vara gravid var lite som att vara nykär fast med mensvärk. Pirrig i magen, glad, livrädd och framförallt nyfiken på framtiden. Känslan av att tiden går långsamt. Som när man väntade på att en kille man var förtjust i skulle svara på ens meddelande och man bara stirrade i timmar på skärmen. Man ville veta att allt var okej genast. Vänta i åtta veckor kändes då som en evighet. Nu hade jag gärna kunnat vänta lite till.

    Jag gjorde allt som man skulle efter pluset. Som den föredetta researcher jag är plöjde jag hela nätet på all info en nygravid skulle kunna behöva veta. Jag slutade såklart med alkohol, vakumförpackade grejer (det var tydligen lika med döden) och åt hälsosammare och gav mig själv utrymme för ett lugnare tempo. Allt för att om det skulle skita sig så skulle det i alla fall inte vara mitt fel.

    Det är tungt att vara nygravid. Samtidigt som man vill skrika ut till hela världen att det bor en alien i ens mage så ska man vara tyst och inte jinxa något. Man ska vara glad men man ska ändå inte vara glad, för då hoppas man för mycket.
    Det är dock svårt för sådana som jag, sådana som gillar info, som gillar att planera att bli lite crazy. Jag vill veta allt, jag vill fundera över vagnar, sängar, namn, försäkringar, föräldraledigheter, dagisplatser, kläder, babysitters och så vidare. Hur mycket jag än försökte hålla emot så var det omöjligt. Donald skulle bli den coolaste kiden i Kallio. Han skulle dyka upp med den tidiga våren lagom till att sommaren var på gång. Det skulle bli helt bäst. Jag var så redo och så glad.

    Jag tog bilder på mig själv i spegeln med min uppsvällda gasiga mage, jag åt gravidvitaminer, tog ytterligare några graviditetstester bara för att se när 1-2 veckor förvandlades till 2-3, köpte en bok om föräldraskap på Adlibris, laddade hem tre appar som berättade vecka och storlek. Donald gick från pepparkorn till blåbär och hallon i storlek. Jag var så peppad.

    Vi bokade ett tidigt ultraljud för att vi tyckte att det skulle vara bra och lite vettigt (och för att vi hatar att vänta) att se om vår lille typs hjärta skulle slå. Så att vi kunde lugna ner oss lite och få fortsätta planera Donalds liv.

    Måndagen förra veckan var jag glad. På torsdag var det dags för ultraljud, veckan skulle kännas lång men ändå, dagarna skulle försvinna i ett nafs. Vi skulle ju få träffa Donald. Så gick jag på toaletten och möttes för första gången av lite blod. Familjeliv.se som under den här perioden förvandlats från min bästa vän till värsta fiende meddelande mig efter mina tusen sökningar på samma sak att det är helt normalt med blod. All is good. Men det fortsatte hela veckan och på onsdag kände jag i hela kroppen att Donald inte fanns mera. När molvärken byttes ut mot något annat och mina bröst sluta ömma visste jag att det var kört.
    Jag försökte förklara det för Niki, men Niki försökte bara lugna mig. Han visste att allt var bra. Det är bara normala känslor. Allt kommer och går. Allt är normalt.

    Så när vi väl på plats hos läkaren får beskedet att Donald finns kvar men tyvärr inte lever blev jag bara tyst. Medan jag satt där utan att säga ett ord var det en chockad Niki som ställde alla frågor. Han som frågade allt det där vi behövde veta men som jag inte orkade fråga. Min fina man som var tvungen att sätta sig ner för att han blev så ledsen. Förvåningen i oss båda hur mycket vi velat något som inte hade gått. Något vi inte kunde ändra eller fixa. Känslan av maktlöshet.

    Vi gick därifrån och jag bröt ihop. Niki fick vara den där vuxna av oss som fixade alla de där papper som skulle fyllas i och grejas. Jag orkade inte lyssna på ord om försäkringsbolag och sjukersättningar utan vandrade fram och tillbaka lipandes som en vålnad i korridoren. Vi behövde inte åka tillbaka till jobbet efter det utan var sjuklediga resten av veckan.

    Väl hemma deppade vi ihop totalt. Två ledsna personer, den ena med en död alien i sin mage och den andra med ett krossat pappahjärta. Till slut bestämde vi oss för att ta oss ut. Vi gick ut till en bar. Slog oss ner i varsin solstol vid havet och drack rosévin. För någon som inte druckit alkohol på ett tag (jag alltså) kickade det in i huvudet direkt. Där och då behövde jag det. Kanske för att det lugnade ner mig lite. Fick mig att se det hela lite från ett annat perspektiv. För första gången sedan jag börjat blöda kändes det inte lika mycket som mitt eget fel.

    I och med att vi tidigare trodde att vi skulle få en Donald hade även planerat att gifta oss i år. Ett litet familjebröllop och en större fest senare efter att Donald växt till sig. Men när vi satt där med våra roséglas i handen och sörjde Donald beslöt vi även för att behålla vårt minibröllop. Vi skickade inbjudningarna och nu är jag glad att vi bestämt oss för att behålla ursprungsplanen.

    Fredagsmorgonen var smärtsam. Om jag trodde att det gjorde ont psykiskt att förlora en Alien så gjorde det förvånansvärt nästan lika ont fysiskt. Att få missfall gör ont. Ont överallt. Känslan av att bli knivhuggen 30 gånger i minuten var så fruktansvärt tung att jag ibland inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Vid ett tillfälle gav jag nästan upp. Ringde gråtandes kvinnokliniken som bad mig knarka mer smärtstillande och ringa igen om jag höll på att förblöda. Yepp. Det blev i alla fall enklare i och med knarkandet, även om lördag morgon kom med exakt samma effekt.

    Nu är jag mer okej. Jag har inte ont längre. Ja i alla fall inte fysiskt. Psykiskt är jag ganska förstörd. Jag kan börja gråta när som helst, var som helst och av de mest absurda anledningar. Mascara är ingen idé. Gick förbi en man med ett spädbarn innan idag och där och då började jag gråta. Jag förstår att det beror på att jag fortfarande är full av hormoner, är svagare på grund av det som pågår i kroppen och är allmänt nedstämd. Jag vet att det kommer att bli bra. Jag förstår allt det där som dem säger till mig. Att missfall är vanligt. Att jag ska vara tacksam över att jag ens kan bli gravid, att jag ska vara tacksam över att det hände så tidigt, att jag ska vara tacksam över att det gick så bra att bli av med Donald, att jag inte längre har ont. Jag ska vara tacksam över att jag är så ung, över att jag är tillsammans med någon som vill ha barn med mig. Jag förstår allt det där. Jag förstår att jag ska vara tacksam. Jag är tacksam, ja eller den vettiga biten i mig är tacksam. Jag vet att allting kommer att bli bra. Jag vet att missfall händer och att det inte är mitt fel. Den rationalistiska sidan av mig vet.

    Men ändå sitter jag här och funderar vad jag kan ha gjort för fel? Åt jag någon nöt som jag egentligen inte fick äta? Var det för att jag cyklade till jobbet? Var jag stressad? Var det dumt att åka båt? Blev jag för glad? Jinxade jag det till för många? Vill någon lära mig en läxa om livet? Jag hör ju själv hur det låter. Jag förstår att det där bara är idioti, men ändå tänker jag så här. Jag drömmer mardrömmar om att jag har rökt cigaretter, ätit brieostar, druckit vodka. Jag drömmer om att få sparken, om att bli lämnad, om att bli hatad. Kanske en effekt av allt? Vad vet jag?

    Jag tänker låta mig själv vara ledsen ett tag. Låta saker ta lite tid. Vara tillsammans med den andra personen som just nu går igenom samma sak som jag. Min man. Fokusera på det lilla bröllopet vi ska ha om en månad, om vår resa till Grekland dagen efter och att vi kan försöka igen när tiden känns rätt.

    Allt blir bra. Så även livet efter ett missfall. Jag är ändå inte den första, och inte den sista.

  • Personligeriet

    Fördomar om Österbotteneriet

    Jag föreslog för Niki häromdagen att vi borde bila upp längs med den finska kusten. Uppleva städerna. Checka in på små, mysiga hotell, äta kustmat och lära oss Nerpesiska (oklart om det stavas så). Jag har ändå en hel del fördomar om Österbotten som jag tänker att jag borde få bukt med. Om ni inte blir allt för arga på mig så tänker jag skriva ner både de charmiga och de mindre charmiga? Kom ihåg, det är bara  mindre seriösa fördomar. Sådana som alla verkar ha mot oss svedopellar också. Ta det hela med en stor skopa salt. Promise.

    Nu kör vi.

    – Ilskan mot trean: Under min tid på tv-programmet Min Morgon upplevde jag ofta Österbottningarna som lite…ja, arga. Kanske för att det ramlade in mail flera gånger i veckan från människor som hade en onaturlig fixering vid väg ring III (På tal om denna väg som går runt Helsingfors så uttalar min rikssvenska Iphone vägen i GPSen som KEHÄ III, alltså som tre i:n. Lite kul). Som att vi innanför denna väg saknar all form av vett. Vi förstår ingenting. Vi har i och för sig lite olika problem. Jag är till exempel inte särskilt upprörd över varg-situationen. Ja, av förklarliga skäl. Jag blir inte heller mer upprörd eller förstående över att alla som vill diskutera vargfrågan uppför sig som galningar. Känns som att hänga på forumet Flashback varje gång någon vill prata varg. Vad har hen tagit tänker jag? Helt säkert steroider?

    Jag vet inte varför jag tänker på Odd Molly? Känns som en ganska absurd fördom ändå? Tänker att de där stickade svindyra koftorna hänger med i hushållen. År in och år ut.

    – Att man får barn när man är sådär tjugotre? Kanske det är den Österbottniska bloggvärlden som fått mig att tro att alla blir föräldrar i väldigt tidig ålder? Jag uppfattar det som att många har hus, två barn och kombibil vid tjugofem. To be fair så är det ungefär samma situation i den lilla småstaden jag själv kommer ifrån. Tänker ändå att det måste vara ganska nice med huspriserna ändå. Få ett helt hus för samma precis som en etta här. Blir nästan lite avundsjuk.

    – Det här med att älska päls och pälsfarmar är helt normalt? En fördom jag önskar av hela mitt hjärta inte är sann. Lyssna på podden Allt jag velat veta om djurs känsloliv och fråga dig själv om du på riktigt tycker att det är koscher att ha rävar i småsmå burar? Inte okej.

    Man gillar att fika i samma utsträckning som svenskarna. Överlag gillar man svenskarna och de flesta svenska kulturfinurligheter. Just därför är man även lite mysigare i Österbotten. Tänker jag.

    När det vankas fest är det snarare saft än rosévin i vinglasen? Tänker att genom den kyrkliga biten är Österbottningar också mer benägna till att skippa alkoholen. Man festar till det med alkoholfri cider istället, dukar jäkligt fint och ordnar spex.

    Man tycker nästan lite onaturligt mycket om Radio X3M. De som jobbar där är stjärnor. Lite som Justin Bieber fast i plural.

    – Man har koll. På Åland och Sverige. Tänker att det är de två man som Österbottning gillar mest. Man åker hellre till Umeå eller Stockholm för shopping än till Helsingfors (som man för övrigt kallar för Hesa). Tänker även att Österbottningar är lite positivare och lite svenskare i tankesättet. Har även en stark känsla av att Österbottningarna har bättre koll på vem som åkte ur Svenska Let´s Dance i fredags än finska Paradise Hotel.

    – Det byts frisyrer. Ofta. Man vill liksom alltid ha det senaste skriket på huvudet. Vad som nu än är trendigt. Just då.

    I Österbotten är man öven en jäkel på att baka saker. Att pyssla, fixa och skapa mys överlag är Österbottningens grej. Hälsar man på hemma hos en person blir man serverad sju sorters kakor i en skål hen lagat själv i sin pysselverkstad på gården. Pysslig pyssligare Österbotten.

     

    Okej. Nu tar vi paus. Hoppas ni inte blev allt för upprörda över dessa. Som sagt. jag har aldrig varit i Österbotten. Tänker bara att det skulle vara roligt att få ut alla dumheter jag tänker om regionen. Förstår såklart själv att det här knappast är sanningen.

    Vad har ni för fördomar om Österbotten? Huvudstadsregionen? Svenskar?

    Själv är jag smålänning och den största fördomen folk har om oss är att vi är riktigt snåla. Dock helt sant. Fast vi kallar det ekonomiska istället. Ska tydligen klinga bättre.  

  • Personligeriet

    Meningen med hela skiteneriet

    Den här åldern jag befinner mig i just nu är egentligen en ganska trevlig ålder. Man är mellan lite allting. Förmodligen har man ett jobb, ett hem och vänner. Saker är inte riktigt lika kaosartade som den första delen av 20+nånting. Ärligt talat tyckte jag att 22-25 var den absolut värsta åldern. Kändes som om jag inte hade kontroll på någonting. Det enda jag egentligen kände mig var ensam och förvirrad. Jag försökte döva det hela med att hitta på saker hela tiden. Min 21-kvadratiga lägenhets väggar åt på mig och en kväll hemma slutade oftast med väldigt långa hundpromenader. För att undvika hemmet gick jag även på alla möjliga versioner av evenemang och barhäng. Jag hade ett väldigt stort och varierande umgänge, men kände mig ofta ensam. Ensam som fan. Tror egentligen att jag hade känt mig ännu mer ensam om jag inte hade haft Milla. Är det någonting en hund gör så är det att älska en villkorslöst. Även om jag låg efter med nån räkning för att jag prioriterat en kväll på stan, eller om jag sabbat en intervju på jobbet så tyckte Milla ändå att det var sjukt härligt varje gång jag kom hem (det gör hon såklart än idag).

    Ibland kunde jag känna att livet var jäkligt meningslöst, inte på det där sättet att jag inte skulle vilja leva mer utan snarare att jag inte förstod poängen med det. Tror det är en känsla som kommer och går och som man bara måste lära sig att hantera. Allting har inte en mening och även om man har ett jobb, ett trevligt hem, bra vänner och en hund som älskar en är det ändå helt okej att känslan återkommer då och då.

    En bok som hjälpte mig när jag funderade som mest på livet var Nina Åkestams ”Meningen med hela skiten”. Så jäkla bra bok. Samtidigt som den satte ord på tankar var det så skönt att läsa att andra människor kände samma sak. Att det här med att man jobbar, betalar räkningar, umgås lite, sover, går tillbaka till jobbet, drar in mer pengar, spenderar dem, umgås lite, jobbar mera, föder frågor i en. Är det så här livet ska vara? Ekorrhjulet snurrar och man hinner inte med.

    Numera är faktiskt livet ganska trevligt för min del. Tjugonio känns som en ålder som man får ta det lite lugnt. Man är klar med utbildningen, kommit upp sig en del på jobbet, har en stabil inkomst, äger ett hem (okej, tillsammans med banken) och har inga andra (så som till exempel barn) att fundera på. Som en paus i kaoset. Jag har i och för sig fortfarande inget svar på vad meningen med hela skiten egentligen är, men jag inbillar mig ändå att jag har kommit närmare. Ja, och om det känns tungt ibland kan jag alltid gå tillbaka till boken. Läsa några kapitel och tänka att det är helt okej. Man behöver inte alltid ha ett svar eller en plan. Kom ihåg det. 

    Ibland är livet också himla härligt. Som här. Svinhärligt.

  • Personligeriet

    Ledigeriet

    Tillbaka i stan efter helgen I Ingå men bestämde mig faktiskt i bilen på vägen hem att ta en dag ledigt. Så meddelade mitt jobb att jag tar en dags semester (ja, vi har inte så mycket regler för sånt) och loggade ut från alla kanaler. Inget plingande och inget mailsvarande. Människor dör inte för att man inte svarar på deras mail på en gång. Hörs imorgon.

  • Landeriet,  Personligeriet

    Kapitalisera på konsteriet


    Hej från Ingå. Kom hit för att lite fixa upp huset lite tills att min pappa anländer imorgon. Inte för att det egentligen är särskilt smutsigt här, men visst är det mysigare att komma hit när golven är nytvättade och huset är varmare än bara grundvärmen.

    Hängde som sagt på Arcada en stund tidigare idag. Diskuterade ”Kulturproducentskapets framtid” tillsammans med nuvarande studeranden och andra alumner. Insåg ganska snabbt när jag var där att jag har ett lite annat tankesätt än de flesta andra. Är till att börja med inte alls överens om det faktum att det enbart är problematiskt att tjäna pengar på konst. Framförallt pengabiten överlag är något jag tror att jag skiljer mig ganska långt ifrån många på det klassiska kulturfältet. Men så har det egentligen varit för mig hela tiden, även under hela min studietid. Blev känd som mainstreamkulturens största försvarare under min skolgång. Höll brandtal om att populär kultur inte behöver vara dålig kultur. Varför är det så fel med kultur som säljer? Fattade aldrig varför det var så syndigt med att vara uppriktig med att man ville tjäna pengar. Men ja, så jobbar jag heller inte för det fria kulturfältet. Jag jobbar inte med kultur överhuvudet taget längre. Ganska långt ifrån.

    Är ändå glad att jag gick den vägen med min utbildning. Jag lärde mig att tänka, ifrågasätta, dra projekt och tänka kreativt. Som kulturproducent är man inte låst i någonting. Du kan egentligen göra lite vad som helst. Som Alexander Bard sa (även om han på senare tid sagt massa dumheter) ”Ska man utbilda sig idag ska man göra något mellan konst och tech, då kan man lyckas”.

    Vad som sen då innebär att ”lyckas” enligt Bard.

    Om ni bor i stan och behöver en ny liten ekonomisk söt bil som man ändå får plats med massor i så rekommenderar jag en Daiju i20. Bästa bilen!

    Hade med mig nytvättade lakan ut. Hade dock kört dom i tumlaren så de var lite åt det skrynkligare hållet.

    Funderar på ny hylla till böckerna i vårt sovrum. Överväger en mörkblå Eket från Ikea.

     

    Här var Milla sur för att klockan var tio i sex och jag hade sagt till henne på skarpen att hon måste vänta de sista tio minuterna innan hon får middag. Jäkligt orättvist tyckte hon. Rules are rules tyckte jag.

    Kvällens middag: Qinoasallad med pesto, majs och buffalomozzarella. Enkelt.