• Helsingforseriet,  Jobberiet,  Materiet,  Milleriet

    Back to basiceriet

    Det är vår ute idag. Vår! Hur härligt är det inte att få ha på sig ljusa jeans, låga strumpor i sneakers och en tunn kappa när man går till jobbet? Istället för alla lager på lager man kört på de senaste månaderna. Fick nästan feeling på att gå en sväng på stan. Ni vet vandra in och ut i butiker utan att pendla mellan att frysa och svettas. Längesen det hände. Men efter jobbet ska jag till Löyly med Sandis och snacka skit. Vi behöver det, hänga lite utanför kontoret och lapa sol vid havet. Terapi fast billigare.

    Dagens look. Plus en grå kappa från Dagmar. Kullen jag bor på badade i sol när Milla och jag gick till jobbet. Åt lunch på Story Kortteli med Kuusi. En av de bästa sakerna med Kortteli är att ens fyrbenta vänner är välkomna. Nu kontorar vi. Svarar på mail som jag glömt att svara på och dricker kaffe. Ja, eller Milla väntar mest på att vi ska gå hem.

  • Milleriet

    Hundvetteriet

    Hoppade på bussen (23an) till stan tidigare idag med Milla och så fort vi steg på började en dam som satt längst fram att prata med oss. På finska. Jag noterade henne bara och gick snabbt förbi. Eftersom Milla var med satte vi oss i mitten av bussen. På den där lilla bänken som man fäller ner vid barnvagnsplatsen. Det tog ca 30 sekunder innan damen från fören kommer bak till oss och knör sig ner på den lilla bänken med mig (den är  ett och ett halvt säte och resten av bussen är i princip tom).

    Jag har ändå bott så pass länge i Finland att jag starkt ogillar närkontakt med okända människor särskilt i offentliga miljöer där man känner sig trängd. Så välintegrerad är jag. Sen sitter hon där, näranära och babblar med Milla. Hon struntar fullständigt i att jag svarar på först svenska och engelska. Hon tar sig hela rätten till att försöka ta över min hund. Det hela slutade med att jag hoppade av en station för tidigt. Jag blev så obekväm. Det händer så ofta att människor uppför sig så endast för att man har hund. Det är okej om människor frågar snällt och hälsar som en normal människa. Men det här sättet får mig alltid att bli jäkligt obekväm. Det jobbiga är att det händer underligt ofta och inte ens Milla tycker att det är så hemskt hejsan med det där närgångna sättet. Vad hände med människors hundvett? När började folk hälsa på hundar som de inte känner?