• corona,  Landet

    Med skygglapparna på

    Söndagshälsning! Här fortsätter jag med att leva jag-låtsas-som-att-corona-inte-finns-livet i Ingå. Undviker just nu både samhällspoddar, nyheter och radiokanaler. Jag orkar helt enkelt inte ta in mer. Jag blir så deppig. Orkar inte tänka på ovissheten om vad som händer i världen, hur folk mår, hur folk blir av med sina jobb, hur hårt tryck sjukhusen har, stängda landsgränser, stängda landskapsgränser, katastrofsiffror, aktiekurser. Vill inte se mer av det. Vill inte tänka på att jag inte vet när jag ser min familj nästa gång. Hur gammal Björnie kommer att vara när han nästa gång får hänga med sina morföräldrar, sin moster, min moster, min bror och hans Evelina. Tanken på en sommar utan familjen i Ingå. Nej. Det blir för deppigt.

    Så istället bakade jag en morotskaka. Precis som alla andra bakar jag. Jag bakade i och för sig ganska mycket innan isoleringslivet också, men kanske lite extra mycket bakning just nu. Levererade kaka till grannarna, fick älgbiffar av grannarna och ett nytt pussel (YEY). Åt kaka, älgbiffar, började nytt pussel, läste delar av Kugges bok, matade B med potatispuré, promenerade, lyssnade på ljudbok, nattade B, hade zoom-date med familjen. Plötsligt är söndagen över. Fort går det ändå när man gör allt annat än att fokusera på virus och världen. Tur det.

  • Bernie,  corona,  Landet

    Avsaknaden av Fomo

    Det är egentligen första gången i mitt liv jag är på landet en längre period och känner mig helt avslappnad (om man bortser från världs-kris-ångesten). I vanliga fall har jag alltid tusen olika ställen att vara på vilket gör att jag ofta flänger fram och tillbaka mellan landet och stan. Just nu har jag inga program, inga middagar, inga fikor, AW:n eller babyträffar som väntar på mig. Ingenting väntar på mig i stan annat än en öde lägenhet och tomma gator. Ingen fomo. Det finns ingenting att ha fomo (för mina äldre läsare: fear of missing out) över. Så konstigt. Förstår att jag är priviligerad som bara kan fly fältet till ett hus vid havet med min familj när stadslivet slutar bjuda på aktiviteter. Jäkligt tacksam över det. Ingå har alltid varit mitt safe space och är det kanske extra mycket just nu. Hoppas att Bernie en vacker dag kommer att känna likadant.

    Nu när vi även bestämt oss för att ha Ingå som bas för en tid framöver blir livet också enklare att planera. Vi har en veckomatsedel där alla dagar har en plan och kylskåpet fullt därefter. Dagarna går ungefär i samma mönster med tidiga mornar, kaffe med varm mjölk. Gröt och och bebishäng följt av tre olika sömnstunder för B där jag antingen går på promenad eller sitter i solstolen på terassen och läser. Är så tacksam över att få vara föräldraledig i allt det här kaoset. Jag blev permitterad till 60% sommaren 2018 för att sedan bli uppsagd i en samarbetsförhandling. Jag vet hur pissigt det känns att bli av med jobbet man kämpat för och hur det är att plötsligt bli av med sin inkomst. Jag lider med alla som just nu går igenom samma sak. Som får stabiliteten undanröjd på bara några veckor. Hoppas verkligen att allt ordnar sig snart.

    Det är väl lite så alla känner. Att vi hoppas att det här är över till sommaren. Drömmen om juni, terassvin med massa vänner, klackar på dansgolv, parkpicknickar, besök på vänners stugor, midsommar i Sverige. Ja allt det där som nu är omöjligt.

    Med det sagt tänker jag lämna coronasnacket här på bloggen för resten av veckan och fokusera på roligare saker. Tänker att man någonstans måste få tugga i sig annat innehåll än ett skitvirus.

    Hur som helst vår dag såg ut så här!

    Veckomatsedeln jag så glatt skröt om här ovan. Fisk igår, vegetarisk tacogratäng idag.
    Allt handlat och klart! Lilla killen som slog i sitt huvud idag och grät så där som barn gör när dom slår sig. Första gången det hände i Bernard liv. Han har aldrig slagit sig tidigare och blev nog lite chockad, stackarn. Åt gårdagens rester till lunch. Lax i rödcurry och kokosmjölk med broccoli och ris. Ser ju lite skumt ut så här som rester men lovar att det var semivackert igår.

    Dagens tredje sovstund för Bernard spenderades i skogen. Inte för att han märkte det. Han sov hela turen. Min stil just nu är kanske inte så mycket att hänga  julgranen. Karantänstilen. Tights och en tröja jag fått av min svägis att använda när jag hade gravidmage. Gravidmagen är borta men tröjan har fortfarande den rundade effekten. Men den är så skön att jag inte kan sluta använda den. Jag kan ju knappast vara den enda som går runt i gravidkläder även efter graviditeten va? Sen promenerade vi hem. Jag lagade våfflor i våffeldagens ära och videohängde med Jonski samtidigt. Använde det här våffelreceptet och dom blev verkligen svingoda. Liksom frasiga men samtidigt lite ”tunga”. Tog dock bubbelvatten istället för vanligt vatten. Bubbel är tricket för allt här i livet.

     

  • corona

    Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig

    Citatet ovan kommer från Tove Janssons figur Too-ticki och jag önskar att jag kände likadant. Oftast brukar jag inte stressa upp mig över saker som jag inte själv kan påverka, men just nu är det omöjligt att inte känna oro. Kanske blir rädslan extra tydlig när man har ett litet barn att ta hand om och vill skydda med allt vad man har. Kanske också för att ingen just nu har några riktigt tydliga svar på vad som kommer att hända? Hur länge det här kommer att fortgå? Kommer vi ha arbeten om ett år? Kommer vi ha kvar våra hem? Kommer vi vara friska?

    Jag önskar att någon kunde förklara situationen, säga att allt blir bra. Att det här snart är över och vi alla kan återgå till våra liv. Men riktigt så enkelt är det inte och det är väl det som skrämmer mig. En osäkerhet vi i den här delen av världen inte är vana vid. Så priviligierade är våra liv. Plötsligt blir allt så bräckligt.

    Medan vi väntar på bättre tider bor vi här i Ingå. Vi går i skogen, handlar mat åt familjemedlemmar i riskgruppen, pusslar och leker med vår bebis. I väntan på framtiden.