• Bernie,  Helg,  Landet

    Bernies första Ingåhelg

    Hej från Ingå. Vi kom hit igår på kvällen och fick börja med att elda igång huset. När ingen är här har vi bara grundvärmen på, vilket så här vintertid innebär 12 grader inomhus. Men med lite brasa och en höjning på golvvärmen i alla rum kommer man ganska snabbt upp i 20 grader. Under tiden fick Bernie hänga i en overall av merinoull han fått av mina tjejkompisar. Såg så mysigt ut. Middagen löste vi på några sekunder. I och med att vi har haft vänner hemma både onsdag och torsdag kväll hade vi en hel del rester kvar i kylskåpet som vi tog med hit. Det var bara att värma upp torsdagens lasagne så var middagen serverad.

    Jag var ju knappt på landet i slutet av förra året. Innan Bernie föddes kände jag att jag ville hålla mig i närheten av Kvinnokliniken och tog därför en Ingåpaus. Efter att Bernie föddes var jag här en lördag över dagen. Så den här helgen är den första ordentliga Ingåhelgen i Bernies liv. Tror i och för sig inte han förstår storheten i det. Han kommer spendera väldigt mycket tid här i sitt liv. I perioder kommer han säkert att hata det men förhoppningsvis kommer han mest av allt att älska det. Precis som jag. Just nu sover Berniie på terassen med babymonitorn. Så som nordiska barn gör, sover i lä mitt i en skärgårdsstorm. Hade vi varit amerikaner hade någon ringt socialen.

  • Bernie

    Bernard 1 månad 3 veckor och 2 dagar 20 timmar och 59 minuter

    I fredags var vi tillbaka på Femkantens Rådgivning för att kolla läget med både mig och Bernard. Allt som allt var vi där i nästan två timmar vilket när jag tänker på det i efterhand är sjukt länge för ett Rådgivningsbesök. Vi började med att kolla Bernards status i livet. Han väger numera 5,1 kilo, är 57 cm lång, håller sitt huvud utan problem och kan ”stå” på sina ben. Stark liten typ det här. Jag lovar att jag inte tänker bli en förälder som förklarar för andra hur mycket mer begåvat mitt barn verkar vara än andras och så mycket mer utvecklad än han borde och så vidare. Blir själv tokig på sånt. Hur som kan vi konstatera att B kort och gott är en normal bebis som växer. Så en födelsevikt på 3,2 kilo och nu snart två månader senare är han uppe i 5,1 kilo. Bra jobbat Bernard!

    Bilderna är från när Bernard var tre veckor gammal. Fotografen är Emilia Nyberg som även tog våra bröllisbilder. Rekommenderar henne starkt. 

    Sömn och mat:
    Vi har än så länge inga riktiga rutiner. Vi kör helt enkelt hans eget race. Jag har förstått att det är lite svårt med rutiner före tre månaders ålder så tänkte att det kanske är lika bra att bara låta allt sådant vara så länge. När och hur började ni med rutiner för era barn? Tips tack! Bernard äter i princip var tredje timme och amningen fungerar bra. Han fick ett snyggt grepp redan på sjukhuset och har kört på det det sedan dess. Jag ammade honom i början mest mage mot mage men har nu testat lite allt möjligt och kör mest på att han ligger i min famn och jag ammar upprätt. Allt går.

    Jag hade som jag skrivit om tidigare väldigt mycket ångest över amningen innan Bernie föddes och trodde inte att jag skulle amma. Nu när det går så bra känns allting verkligen okej. I början kunde jag få ångest direkt när han tog tag i bröstvårtan men som släppte så fort han slutade. Lite som om jorden skulle gå under-känslan. Läst om liknande upplevelser och har genom vetskapen om att den korta ångesten är hormonell kunnat tänka vidare känslan. Nu kommer ångesten vid amningen ganska sällan. Kanske det försvinner helt så småningom?

    Bernard sover på nätterna i tre till fyra timmar i sträck med uppvak för mat. Ibland går det galant och han sover 23-03, 03-07 och 07-09 och då är vi alla glada. Ibland får han för sig att han ska vara vaken i några timmar mitt i natten och vill ”umgås”.Som inatt mellan 04-07.  Efter att ha försökt natta om honom i en timme brukar jag ge upp och umgås med honom tills det att han blir trött igen. Då kan det hända att jag också blir lite trött. De dagarna brukar Niki åka senare till jobbet så får jag sova en timme extra.

    Det här med att lägga honom överlag är inte så enkelt att vi bara lägger ner honom och går ut och så somnar han. Nej, då blir det väldigt sorgligt. Just nu nattar vi honom oftast i korgen som vi lite gungar på pilatesbollen (bra köp) med White noice i bakgrunden. Den kombon fungerar effektivt. När han somnat flyttar vi bara korgen från bollen till bedside criben.

    Annars vill han just nu inte vara så mycket själv utan vill helst vara i famnen hela tiden eller i babysittern. Han är nöjdast i livet i Babysittern. Kanske den bästa babyprodukten som finns. Tack vare den kan man både gå på toa, duscha, äta och chilla lite. Just nu är han nämligen inne i språng två och då är allt i livet lite mer kinkigt. Så man tar till alla tricks man har i boken. På dagtid brukade han sova några timmar först på morgonen och sen på eftermiddagen. Just nu har han börjat med att sova i korta etapper? Innan kunde han ligga i vagnen och sova sig genom hela luncher och annat program hans mamma gått på men nu vaknar han surt efter 45 minuter och så får man börja om igen. Ibland går det, ibland inte. Det är lite så överlag med honom att när man väl tror att man har helt koll på läget så byter han strategi helt.

    Humör:
    Men allt som allt är han en lätt bebis. Han har lite ont i magen ibland men gallskriker inte. Så länge han får som han vill (famn, babysitter) är han nöjd. Antar att när jag väl vant mig vid den här veckans fasoner så byter han strategi igen. Bara att hänga med. Annars är han ganska solig. Han älskar att bada, att bli kittlad, att bli bytt på och påklädd, överlag när man pillar på honom och så diggar han tavlor och vår julstjärna. Han ler ibland stort mot oss eller julstjärnan men så varierar han den minen med att se ut som om han vill ”talk to the manager”. Väntar med iver på mer leende och skratt. Blir så glad för varje ny grej han gör. Han snarkar när han sover, rycker upp med sina händer som om han faller och låter ibland som en get. Himla gulligt.

    Linas status:
    Den här kvinnan då? Jag har inte gjort någon eftergranskning hos läkaren än (tisdag) men gjorde några checks på Rådgivningen i fredags. Jag mår verkligen bra (förutom låret då, ska kikas mer på tisdag). Jag har ett hemoglobin på 139 vilket tydligen är väldigt högt efter en förlossning. Kanske därför jag inte heller känner mig trött. Jag har gått ner all vikt jag gick upp under graviditeten, vilket i och för sig inte var så mycket och känner mig verkligen precis som innan jag blev gravid. Som om jag aldrig fött barn. Så häftigt hur kroppen fungerar och att trots att jag fick tio stygn och knappt kunde gå första veckan nu inte känner det. Kroppen känns bara bra. Kände redan en veckan efter förlossningen att jag lätt kan föda barn igen och skulle gärna göra om det när som helst om det inte vore för att vi inte vill ha syskon än på ett tag (om det ens går). Så tacksam över att allt gått så bra.

     

     

  • Bernie

    Min förlossningsberättelse

    Om några timmar fyller Bernie en hel vecka. Tänk att exakt för en vecka sedan den här tiden på kvällen (21:30) åkte vi in till Kvinnokliniken. Jag hade haft värkar sedan lördag natt och var svintrött på att ha ont och framförallt inte kunna sova. Jag hade skrivit ett blogginlägg några timmar tidigare där jag var helt förstörd. Ville bara att det hela skulle sluta så att det kunde komma igång ordentligt när det väl skulle komma igång. Vid nio på kvällen efter nästan ett dygn fast i Tens-maskinen med pauser för att hänga i badkaret så fick jag nog. Niki ringde till Kvinnokliniken och förklarade att hans vaimo inte verkar klara mer. Då låg jag på soffan och gav mig själv maximala styrkan av elstötar och smågrät. Vi bad om att få komma in och få något starkare smärtstillande och kvinnan i telefonen bad även att få prata med mig. Efter jag snyftat lite i telefonen bad dom oss komma in på en gång.

    Till skillnad från natten före då vi också åkt in så hade vi den här gången inte med oss våra väskor. Vi tog vår egen bil, jag hade bara en tröja och min plånbok och telefon. Parkerade utanför Kvinnis och gick in. Väl där blev jag mottagen av en barnmorska som just gått på sitt skift för kvällen. Hon tog in oss i en förlossningssal och inte ett undersökningsrum som kvällen före. Jag bad henne om något som kunde stanna upp alla värkar och hon sa att hon gör en undersökning först så ser vi sen vad vi har för plan.

    Jag fick krypa upp i förlossningssängen medan barnmorskan undersökte mig. Hon tittade förvånat på mig och utbrast glatt att jag var öppen fem centimeter. Min reaktion på det? Jag började såklart att storböla. All den där smärtan hade inte varit förgäves, jag skulle få vara kvar och jag skulle få hjälp. SÅN LÄTTNAD.

    Vi hade som sagt varit lite väl pessimistiska när vi åkte in och därför varken tagit med väskor eller tagit taxi, så Niki för börja med att åka hem och hämta väskor och lämna bilen. Som tur bor vi ganska nära.

    Mia, min fantastiska barnmorska var lugnet själv. Kände mig så omhändertagen från första minuten. Hon var så lugn och härlig att hon fick mig att bli den bästa versionen av mig själv. Jag bestämde mig på en gång att det här var en kvinna jag litade på till 100%. vad hon än säger så gör jag det. Hej trygghet. Mia var kvar i rummet under tiden Niki var borta, pysslade med inskrivning, hjälpte mig på med sjukhuskläder och så frågade hon lite hur jag ville ha det.

    Innan allt det här började hade jag tänkt mig en väldigt aktiv förlossning, där jag hängde i ett badkar och kanske till och med födde i badkaret utan epidural. Men efter ett antal dygn i mitt eget badkar och noll sömn så var tanken på att hoppa ner i ett badkar och plåga mig själv lite till det sista jag ville. Dessutom var jag så tömd på energi och kände att om jag skulle klara det här måste jag få vila. Så istället för natural birth a la badkar bestämde vi att vi går all in på droger. Medan jag väntade på läkaren testade jag även lustgas, men kände att den inte hade någon effekt alls. Anestesiläkaren kom ändå ganska snabbt och satte först in en spinalbedövning samt en epiduralkateter så att dom senare kunde slänga in en epidural när spinalen gått ur. Niki kom tillbaka nästan exakt när läkaren skuffade in nålarna i min rygg. Tyckte att det knappt kändes. Dessutom var jag svinbra på att ligga still, trots täta regelbundna värkar. Bra Lina.

    Det tog bara någon minut innan spinalbedövningen började kännas. Herregud, det var som att komma hem. Låg i min säng och bara njöt. Kändes som att vara i ett ljummet badkar där allting bara känns så himla bra. Småslumrade lite, pratade med Niki och Mia och bara mös. Var superfascinerad över hur min hud kändes (inte kändes) och var allmänt lycklig. För första gången på flera dygn gjorde verkligen ingenting ont. Som att komma till himmelen.

    Vi blev inskrivna vid halv tio på kvällen och runt tolvtiden tog dom hål på mina hinnor och vattnet gick. Det sattes fast en kabel på Bernies huvud och jag var väldigt nyfiken på allt som hände. Frågade massa frågor och tyckte att allt var så intressant. Jag hade hört tidigare att barnmorskor knappt är i rummet under en förlossning och var förvånad över hur mycket vår barnmorska var med oss. Var så glad över det eftersom hon verkligen kändes som livets bästa person. Hur som vattnet gick och det tyckte jag också var himla mysigt. Efter det trappades tydligen mina värkar upp en del men det märkte jag inte så mycket av eftersom epiduralen även sattes in. Så sjuk känsla när den går ner för ryggen som en kall flod. Wow.

    Plötsligt var jag nio centimeter öppen och jag testade även att stå upp lite vilket gick sådär. Blev yr och fick lägga mig ner igen. Vid två var jag fullt öppen och Bernie hade även sjunkit ner. Det hela meddelades till annan personal och en läkare kom och tog prover på Bernies huvud. Jag frågade varför men kommer inte riktigt ihåg svaret. Bara att allt var bra.

    En annan läkare (som pratade svenska) plus två andra barnmorskor gjorde oss sällskap och jag fick testa pusha lite för att se hur det kändes. Sen fick jag själv bestämma när jag ville pusha, beroende på när jag kände ett tryck neråt. När första tryckkänslan kom pushade jag med läkarens instruktioner som om jag skulle dyka ner i en bassäng, komma upp en gång för luft och dyka en gång till. Utdrivningsksedet tog 17 minuter med tre stycken pushsessioner varav dom instruerade mig när jag skulle ta i hårdare och när jag skulle göra små pusher. Fick även det världskända finska greppet (inte för att jag kände det) och några sekunder senare kom huvudet ut och i sista pushet slank resten av kroppen ut som en hal ål.

    Bernie skrek inte direkt och både jag och Niki stirrade oroligt på hela sjukhusgänget som fixade med honom. Så skrek han äntligen och den gråa färgen avtog snabbt, sån jäkla lättnad. Han fick 9 poäng av 10. Han torkades av och las på mitt bröst. Världens bästa Niki som hela tiden stått vid min sida och hållit mig i handen sa att nu är Bernie här. Då visste vi att ja, såklart. Lillkillen ska ju heta Bernie, eller Bernhard då som han på riktigt heter. Niki klippte navelsträngen och därefter kom moderkakan ut på någon minut. Vi blev inskrivna 21:32 19.11 och 03:02 20.11 föddes vår lilla bebis.

    Att få en liten bebis med massa hår på sitt bröst var en så konstig känsla. Det är svårt att beskriva men den där känslan av ”instant love” och nu är meningen med livet här som så många beskriver uteblev. Istället kände jag mest att allt var så absurt. Att jag kanske inte helt hängt med i svängarna och att jag inte riktigt förstod att det här hände till mig. Jag var såklart svinglad att han var här, att han levde och verkade må bra, att han hade så mycket hår och att han bara nu låg där på mitt bröst och chillade. Det är egentligen först nu några dagar senare jag verkligen känner att han är min bebis. Vår fina fantastiska älskade son.

    Bernie låg på mitt bröst i över en timme medan jag syddes. Hade inte fått några rupturskador men ett litet klipp i vänster sida som behövde sys. Det tog ganska lång tid men jag varken kände när dom sydde eller för den delen brydde mig. Förlossningsskadebiten som jag oroat mig för innan kändes nu som en droppe i havet. Tänkte mer att det är bra att dom fixar det och tar tid på sig nu så att det blir okej senare i livet. Fick även testa på att amma för första gången vilket gick sådär men löste sig med amningsnapp.

    När syeriet var klart fick Niki gå med barnmorskorna och tvätta, mäta och väga Bernie. Han var 48 cm lång och vägde 3,2 kilo. Lillisen <3. Bernie paketerades in som en burrito och lades i en glassäng på hjul. Sen serverades jag och Niki livets frukost och det var så sjukt gott. Jag fick även en konjak, vilket jag tyckte var superkul (den ska tydligen hjälpa en att kissa). Efter det fick jag duscha, få på mig ny sjukhusklänning varefter vi fraktades upp (jag i rullstol) till ett familjerum några våningar ovanför. Då var klockan sex på morgonen och vi hade just blivit föräldrar till den gulligaste lilla bebis jag någonsin sett. Nu började jag gråta när jag skriver det här. Den nivån är vi på nu. All in all så var det här med att föda barn en sjukt häftig upplevelse. Den långa latensfasen var det absolut värsta av hela förlossningen. Själva sjukhusbiten var mest bara härlig. Jag har alltid tänk att föda barn innebär kaos, men min förlossning var så lugn och harmonisk att det nästan kändes surrealistiskt. Jag skulle gärna föda barn igen även om jag nu så här efteråt har ganska ont. Sen har vi ju slutresultatet av allt det här. Bernie, och för honom skulle jag göra vad som helst. Tio gånger om.
    Vackraste stunden i livet.

    Tack till Kvinnokliniken för världens bästa bemötande. Är så tacksam över att få föda barn i Finland. Kände mig så trygg och väl omhändertagen från början till slut. Stjärnor är vad dom är.