Bernie,  corona,  Landet

Avsaknaden av Fomo

Det är egentligen första gången i mitt liv jag är på landet en längre period och känner mig helt avslappnad (om man bortser från världs-kris-ångesten). I vanliga fall har jag alltid tusen olika ställen att vara på vilket gör att jag ofta flänger fram och tillbaka mellan landet och stan. Just nu har jag inga program, inga middagar, inga fikor, AW:n eller babyträffar som väntar på mig. Ingenting väntar på mig i stan annat än en öde lägenhet och tomma gator. Ingen fomo. Det finns ingenting att ha fomo (för mina äldre läsare: fear of missing out) över. Så konstigt. Förstår att jag är priviligerad som bara kan fly fältet till ett hus vid havet med min familj när stadslivet slutar bjuda på aktiviteter. Jäkligt tacksam över det. Ingå har alltid varit mitt safe space och är det kanske extra mycket just nu. Hoppas att Bernie en vacker dag kommer att känna likadant.

Nu när vi även bestämt oss för att ha Ingå som bas för en tid framöver blir livet också enklare att planera. Vi har en veckomatsedel där alla dagar har en plan och kylskåpet fullt därefter. Dagarna går ungefär i samma mönster med tidiga mornar, kaffe med varm mjölk. Gröt och och bebishäng följt av tre olika sömnstunder för B där jag antingen går på promenad eller sitter i solstolen på terassen och läser. Är så tacksam över att få vara föräldraledig i allt det här kaoset. Jag blev permitterad till 60% sommaren 2018 för att sedan bli uppsagd i en samarbetsförhandling. Jag vet hur pissigt det känns att bli av med jobbet man kämpat för och hur det är att plötsligt bli av med sin inkomst. Jag lider med alla som just nu går igenom samma sak. Som får stabiliteten undanröjd på bara några veckor. Hoppas verkligen att allt ordnar sig snart.

Det är väl lite så alla känner. Att vi hoppas att det här är över till sommaren. Drömmen om juni, terassvin med massa vänner, klackar på dansgolv, parkpicknickar, besök på vänners stugor, midsommar i Sverige. Ja allt det där som nu är omöjligt.

Med det sagt tänker jag lämna coronasnacket här på bloggen för resten av veckan och fokusera på roligare saker. Tänker att man någonstans måste få tugga i sig annat innehåll än ett skitvirus.

Hur som helst vår dag såg ut så här!

Veckomatsedeln jag så glatt skröt om här ovan. Fisk igår, vegetarisk tacogratäng idag.
Allt handlat och klart! Lilla killen som slog i sitt huvud idag och grät så där som barn gör när dom slår sig. Första gången det hände i Bernard liv. Han har aldrig slagit sig tidigare och blev nog lite chockad, stackarn. Åt gårdagens rester till lunch. Lax i rödcurry och kokosmjölk med broccoli och ris. Ser ju lite skumt ut så här som rester men lovar att det var semivackert igår.

Dagens tredje sovstund för Bernard spenderades i skogen. Inte för att han märkte det. Han sov hela turen. Min stil just nu är kanske inte så mycket att hänga  julgranen. Karantänstilen. Tights och en tröja jag fått av min svägis att använda när jag hade gravidmage. Gravidmagen är borta men tröjan har fortfarande den rundade effekten. Men den är så skön att jag inte kan sluta använda den. Jag kan ju knappast vara den enda som går runt i gravidkläder även efter graviditeten va? Sen promenerade vi hem. Jag lagade våfflor i våffeldagens ära och videohängde med Jonski samtidigt. Använde det här våffelreceptet och dom blev verkligen svingoda. Liksom frasiga men samtidigt lite ”tunga”. Tog dock bubbelvatten istället för vanligt vatten. Bubbel är tricket för allt här i livet.

 

2 Comments

  • AW

    Hej, jag bor i Frankrike som är tre veckor och ett par tusen dödsfall före er i Finland i corona-utvecklingen. Jag tänkte också att allt skulle vara över till sommaren, men experter här säger att vi kommer att leva med restriktioner – framförallt resande till andra länder – de kommande 18 månaderna, tills ett vaccin tagits fram och testats. Tror liksom det är bäst att räkna med att detta tar länge länge, så slipper man bli besviken sen.

    • Lina

      Oj gud. Tack för din ärliga kommentar. Kanske den deppigaste kommentaren jag någonsin fått. Herregud vad tung jag blev i själen nu. Just nu lever jag för en dag i taget eftersom det är enklast att hantera. 18 månader vettefan om jag kan ta in just nu. Puh…..

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.