Tre ångesttankar om gravidbiten
- Jag glömmer ofta bort att jag är gravid. Kommer på det lite då och då och kan nästan bli lite förvånad. Kanske det är just så här innan man har varit på det andra ”stora” ultraljudet. Man mår bra, känner sig pigg och har en liten rund mage (skulle lika gärna kunna vara en pizza eller två). Känns mer som att jag gått och blivit tjock och inget annat. Ibland freakar jag lite också. Tänker att, Vad har jag gett mig in på? Tänk om allt går åt helvete? Tänk om jag inte alls är redo för det här?
- Ammande är något jag funderat en hel del på. Förstår att det är det naturligaste i världen. Jag fattar det. Men för mig känns det så konstigt och obehagligt. Ingenting jag ser fram emot. Märker på mig själv när andra omkring pratar positivt om amning hur jag liksom hör mig själv säga ”flaskbarn blir också normala individer” som om jag inte ens hade tänkt försöka amma mitt eget barn. Vilket jag såklart har. Eller ja, funkar det inte så tänker jag inte heller tvinga mig själv att fortsätta. Flaskbarn blir som sagt individer dom med. Ja, men kanske skräcken lägger sig naturligt när man är där? Jag vet inte
- Så många har frågat om vi köpt någonting till Bernie, och det har vi faktiskt inte. Har tagit några turer till barnbutiker, kollat lite, klämt lite på något men gått därifrån och känt ångest. Känns som om jag köper något så jinxar jag att det ska gå fel. Sen sitter vi där med barngrejer och ingen bebis. Jag förstår själv att allt det där bara är i mitt huvud som så mycket annat. Jag vet det. Men väntar tills den 20.6 då vi har rutinultraljudet och vi får veta om allt okej. Efter det måste vi väl få börja kolla på grejer utan att jag känner att jag ”jinxar” något? Right.
Oj vad det här blev personligt. Men kanske det kan vara bra att skriva om ibland. Att bara för att man har en efterlängtat typ i sin mage så blir inte allt rosenskimrande direkt. Stora förändringar som det här verkligen är skapar så många frågor i ens eget huvud. Ni som varit/är gravida. Har ni känt så hör eller är jag helt galen?
Jonski frågade mig förresten om jag hade någon ”målbild” med den här resan och jag svarade att få åka och fira jul med min familj i Sverige med Bernie. Sen kom jag på att jag även har en målbild över min gravidsommar. Den ser ut exakt så här som bilderna ovan. Tänker vara klädd så här jämt. T-shirt-klänningar och baddräkter och vara glad. Det är planen!
16 Comments
Kugge
Utan att själv ha varit gravid kan jag tänka mig att det är EXTREMT ångestladdat. Det är ju så mycket förväntningar, oro, sånt du inte själv kan påverka. Jag tycker snarare det är konstigt med folk som är harmoniska och glada hela vägen, haha. Kram Lina. <3
Lina
Tack bästa Kugge. Du är så klok. Jo,mså är det säkert. Skulle kanske vara konstigare om man bara skuttade igenom utan att alls reflektera det minsta. Njut av tågresan <3
Emmi
Så kiva att följa med din graviditet och att du delar med dig av dina tankar. Min bebis är beräknad i slutet av november och jag känner helt som du. Vågar knappt planera nånting i rädsla för att jinxa. Förhoppningsvis blir det lättare efter andra ultran.. och när/om illamåendet lättar..
Lina
Stort grattis! Woop! Så himla roligt. Gud vad skönt att det inte bara är jag som nojar över det där. När har du nästa ultraljud? Mår du alltså fortfarande jötteilla? För mig avtog det nästan helt i vecka 15. Sen dess känns det som om jag lever igen. Så kul att ha dig här!
Emmi
Tack snälla! Ultraljudet är 11.7 så jag får vänta några veckor ännu. Konstigt nog går veckorna ändå supersnabbt, snart är vi där ? Jag mår fortfarande illa, känner mig sjösjuk mest hela tiden, men idag (vecka 14+5) kändes det åtminstone för en liten stund som att det kommer att vända. Håller tummarna för det.
Lina
Så himla kul! Blir liksom glad varke gång jag hör att någon anna är gravid också. Är nästan lite töntig med det. Hehe. Veckorna går faktiskt förvånansvärt fort nu när det är sommar. Ganska skönt ändå. Okej, 14+5 är just den perioden som det verkligen vände för mig. Hoppashoppas det gör det för dig med. Det tar så jäkla mycket på krafterna att gå runt och må skit. Egentligen först efteråt man förstår det. Hur lite av ens vanliga energi man faktiskt har haft. Håller tummarna för dig!!!
Smuli
Förstår så väl dina tankar! Tror du kommer känna dig så mycket lättare efter 20.6 <3
Under graviditeten var jag konstant så stressad över hur det nya livet med en baby skulle bli och hur man kanske aldrig mera skulle kunna göra någonting man gjorde i sitt ”gamla” liv. Och visst, man är ganska lost de första 6 månaderna. Men SEDAN. You’re so back.
Nu skulle jag vilja vara gravid igen eftersom man VET att allt blir bättre än bra 🙂
Lina
Haha, okej. Litar på dig. Men joo, det är verkligen sådär jag tänker. Även om jag själv känt mig så jäkla redo i snart två år så får man så jäkla mycket idéer i huvudet. Kommer jag aldrig kunna göra det där? Kommer jag alltid ha det sådär? osv. Men ska ha dig i tankarna där! Ja, du får jättegärna bli gravid igen. Kör 😀 <3
Veera
Känner så igen allt du skriver. Jag har inte ännu känt några rörelser så väntar bara att börjar känna beebi där och såklart på andra ultraljudet så att man kan försäkra sig att allt är bra! Men jag va på avoneuvola själv och fick lyssna på hjärtljuden här en dag bara för fick bara fiilis en dag att göra det.
Jag önskade att jag också fick mage, har bara uppsvullen känsla nu och känner mig fet 😀 en söt liten mage sku vara myyyys.
Men jag tror de kommer gå så bra för oss båda!! tänk en person gjord hälften av dig och hälften av personen man älskar mest, SJUUUUKT FINT <3
Lina
Förstår dig. Blir så mycket enklare när man verkligen känner att typen lever. Vilken vecka är du nu i? Vi lyssnade på hjärtljuden senast vi var hos barnmorskan, för mig är det så absurt att förstå att det där är mitt barn. Går liksom inte in i mitt huvud. Lite orealistisk ändå i det här skedet? Jaaa!! Klart det kommer, kommer bli helt bäst. Så sjukt det där ändå är att det verkligen kommer att bli som du skriver. Hälften av en själv och hälften av den man älskar mest. Så fiiint! Ps. Magen kommer nog när som. Poff säger det sen. KRAM!
Veera
Din mage är så söt!! <3 ja, tänker mig att den ploppar upp? ner? plötsligt 🙂 dom sa till mig att eftersomjag har så lång rygg kan det ta en längre tid förrän det syns eftersom livmodern kanske går mot ryggsidan….jag är i vecka 17 nu!
massor med kramizar
Lina
Oj tack! Vad du är snäll! Känner mig än så länge mer tjock än gravid, hehe. Jo, alla har sagt till mig också att magen först syns efter vecka 20 när det är första barnet. Kände mig nästan dum när den dök upp lite redan i vecka 14. Skämdes faktiskt, vilket låter helt absurt nu när jag skriver det. Men tror absolut dom kan ha rätt i och med att du är lång. Tror bara det är en tidsfråga sen är den där. Är också i vecka 17 (nästan 18), så kul att vi är i samma vecka. Vilket datum har du bf? Kraaam!
Veera
haha, tänkt så töntigt att man ens tänker så 😀 absurt verkligen 😀 OMG tänk om beebina föds samtidigt, om jag ser dig på naistenklinikka tänker jag dra dig i ärmen 😀 vi har beräknad 18.11 🙂 ni då?! <3
Lina
Haha, ja mycket möjligt. Vi har 16.11 så du måste absolut rycka mig i armen om du ser mig stånka runt där 😀
Cat
För det första tror jag att det nästan är fysiskt omöjligt att vara gravid efter ett missfall, utan att vara orolig och nojig. Du vet ju redan vad det innebär att mista något, så go figure hur man skall slappna av o njuuuuta. Men vet du. Jag tror inte man kan tvinga sig själv till att vara i en rosa happy happy bubbla, utan det ÄR som det ÄR. Oro betyder ju till viss mån bara att du är rädd att mista någon du redan håller så mycket av.
För det andra så kunde jag själv ha skrivit raderna om amning. Innan min första baby föddes kände jag EXAKT samma instinktiva obehag o ba ”nääe detdär är nog inte för mig”. Pga amningshetsen som råder så slutade det ändå med att jag slog knut på mig själv och ammade för att man BOOOOORDE, men avskydde varenda sekund av det. Nu väntar jag barn igen och har helt kallt beslutat mig för att köra flaskmatning från början. Min kropp, jag bestämmer. Så stå på dig – känns det obehagligt, ångestframkallande eller bara fel så BEHÖVER man faktiskt inte amma alls.
Lina
Du har så rätt på båda punkterna. Det är kanske den biten att man själv inte är van över att vara en nojig person att det blir lite extra tydligt. Men så mänskligt och egentligen mer konstigt om man inte skulle alls oroa sig? Som du säger så vet man hur det känns att förlora något, även om det aldrig ens hunnit gå så långt.
Angående amning känns det så skönt att höra dina tankar om det hela. Nu har jag ingen aning hur det kommer att bli efter att barnet är fött, men är det så att jag fortfarande känner att det är obehagligt, så tänker jag heller inte kämpa på bara för att alla säger att det är så himla bra. Kanske är man som förstagångsförälder lite mer osäker och som du beskriver med nästa barn mer säker på vad man själv vill och inte andras förväntningar. Lyssnade på en podd häromdagen där experten beskrev ett scenario som man skulle lösa genom att ligga under täcket i typ två dygn och bara amma. Var tvungen att sluta lyssna för att det lät som en sån ångestgrej. Den nivån. Men som sagt, jag vet inte. Kan vara så att när barnet sen är här så älskar jag att amma? Tror dock aldrig att jag skulle bli någon amningsaktivist och amma tills barnet fyller fem. Hehe.