Randomeriet

Efter missfallet

Det har gått några veckor nu sedan Donald sa tack och hej. Första veckan efteråt var ganska brutal. Var så deppig att jag inte kände igen mig själv överhuvudet taget. Vem är den här nedstämda människan med mörka tankar? Vem är du? Varför känns allting så fel? Sen blev det enklare och enklare för varje dag som gick. Min hjärna har en förmåga att gå vidare och det är jag tacksam för.

Men vissa saker kommer jag på mig själv med. Jag besöker inte bloggar längre där personen i fråga är gravid (förutom Jonskis, men det är en annan sak). Jag kommer på mig själv med att titta åt ett annat håll när jag cyklar förbi barnbutiker eller kommer i närheten av barnklädesavdelningar när jag går på stan. Jag slutar andas när bugaboo gör reklam om barnvagnar i min instagram-feed. Eller när någon av gravidapparna jag hade plötsligt öppnar sig i telefonen. Jag märker hur jag tittar lite åt ett annat håll när jag möter människor med spädbarn. Hur jag då sväljer och försöker få hjärnan att fokusera på något roligt istället. Hur jag försöker rädda mitt huvud från att behöva hantera känslan av misslyckande.

Den här veckan berättade en nära person till mig att hon var gravid. Jag blev så glad, och endast glad. Kände mig så lättad över min reaktion. Jag hade inte velat bli ledsen av andras glädje. Är genuint glad för hennes skull.

Men ja, det har gått några veckor veckor sedan Donald sa tack och hej och jag tror faktiskt att jag börjar va okej.

4 Comments

  • Kugge

    Känner igen det där. Har (lyckligtvis) inte gått igenom ett missfall, men lite så där känns det när hjärtat brister. Det enda en ser är lyckliga par, par som hånglar, alla kompisar förlovar och gifter sig osv osv. Det är tungt men i nåt skede så återvänder glädjen igen. Men fint att höra att du mår bättre. <3

    • Lina

      Förstår det där till hundra procent. Har till och med skrivit ett inlägg i den här bloggen (den förra versionen) om hur mycket jag ogillar gulliga par. Kan ibland nästan lite le åt att den yngre Lina skulle tycka att den äldre Lina är så cheesy. Men förstår verkligen din poäng. När man känner någon form av ”misslyckande” ser man alla andra som ”lyckade” vilket egentligen är lite absurt. Man vet ju inte hur eller varför de personerna är var de är. Ja, sorry för flummigt svar, <3

  • Jenna

    Usch, så himla ledsamt att ni har behövt gå igenom ett missfall! Förstår dig helt med att inte vela se andras graviditeter, efter vårt missfall förra hösten tycker jag det var så himla fruktansvärt att just se någon barnvagnsreklam. Typ en sån skulle jag ju köpa.. men inte mer. Men nu så här nästan ett år senare, det blir bättre! Efter ett tag. Och att göra något roligt, som att planera bröllop, är bra. Att ha något roligt att tänka på.

    Kram <3

    • Lina

      Tack Jenna för de via orden. Ledsen för din skull att du gått igenom samma. Jag visste inte det. Skönt ändå att oavsett klichéigt så löser tiden sår. Ja. Tungt och jobbigt men vi verkar vara flera <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.