Personligeriet

Tackeriet

Till att börja med vill jag tacka alla. När jag skrev inlägget igår hade jag inte kunnat ana att så många människor skulle höra av sig. Både vänner, bekanta, halvbekanta och till och med en hel del människor som jag aldrig träffat. Kvinnor som vill berätta om vad de varit med om och hur de har gått vidare efter att ha upplevt missfall, i vissa fall flera. Kvinnor som vill trösta, berätta och samtidigt säga att allting jag känner är okej. Tack. Jag har blivit glad för alla fina meddelanden och känner sådan värme för att det finns så många fina människor där ute. Plötsligt fick jag ansikten på läsare till den här bloggen. Fina sådana.

Jag bestämde mig för att skriva gårdagens inlägg på vägen hem från jobbet. Jag promenerade den sista biten hem till vår lägenhet här i Berghäll och ansträngde mig för att hålla gråten inne. Den satt så högt upp i halsen att jag nästan kräktes. Tillslut kändes det som om jag inte kunde andas längre, som om jag hade en stor boll i halsen som blockerade luftvägarna. Kom in i lägenheten, satte mig på golvet och hyperventilerade. Det är så här de senaste dagarna har varit. Ena sekunden är jag helt okej. Jag mår bra, skrattar och är glad. Någon timme senare när jag lämnas ensam med mina tankar har jag svårt att hålla tårarna tillbaka. Det gör för ont. Så jag packade upp datorn, hällde upp den sista alkoholfria ölen (som jag druckit en del av senaste veckorna) och slog mig ner framför datorn och började skriva. Jag vet att svenskan kanske inte helt var på topp men det gjorde inget. Kunde inte bry mig mindre. Det behövde bara komma ut.

Jag publicerade inlägget vid åttatiden och blev förvånad över hur lite ångest jag hade över att ha ”blottat” mig själv på ”nätet”. Snarare kändes det skönt och idag efter alla meddelanden känns inlägget så viktigt att ha skrivit. Så tack.

Kanske vi borde satsa på att vara ärliga om sorger överlag. Berätta hur det känns att få hjärtat krossat, att kugga en utbildning, att inte kunna få barn till att vara arbetslös och få ett nej vid varje ny arbetsintervju man orkat ta sig till. Berätta ärligt om att livet suger ibland, vad tror ni?

 

2 Comments

  • Sabbe

    Lina du e så fin och det var så fint och starkt av dig att skriva inlägget. Och absolut du har rätt, vi borde tala så mycket mer öppet om saker. Det skulle hjälpa precis alla, som går igenom de svåraste sakerna i livet (och det är precis alla i nåt skede). Puss på dig finis <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.